Historik - Nationalekonomiska institutionen

Photo: Iffat Khan

Nationalekonomi i Uppsala
Från Berch till Lindahl/Palander
En översikt

Ragnar Bentzel*

*(Professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet 1965-85)


Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har en lång och något brokig historia. Ända sedan den första professuren instiftades i mitten av 1700-talet, har forskningen och undervisningen vid institutionen ibland uppnått höga höjder, medan andra perioder (vissa långa) har lämnat mycket att önska vad gäller både aktivitetsnivå och forskning.

Anders Berch

Den första professuren i nationalekonomi i Norden instiftades 1741 av den Juridiska fakulteten i Uppsala. Den första professorn var Anders Berch, en ledande tjänsteman vid Kommerskollegium, som tio år tidigare hade varit så pass framsynt att han hade skrivit och försvarat en avhandling om behovet av just en sådan professur. Efter sitt tillträde gavs han den imponerande titeln Juris Prudentiae, Oeconomiae et Commerciorum Professor, något som har väckt avund bland hans efterträdare.

Berch var en entusiastisk reformivrare, vars merkantilistiska idéer idag troligtvis skulle betecknas som ultraliberala. Han utvecklade dessa tankar i en skrift som 1746 publicerades anonymt med titeln Politisk aritmetik. Denna text måste ses mer som en politisk skrift än som en akademisk analys i ordets moderna bemärkelse. Man skulle kunna säga detsamma om Berchs lärobok som gavs ut ett par år senare. Förutom politisk argumentation fanns där även rekommendationer kring jord- och skogsbruk.

För Uppsalas invånare är uppförandet av Theatrum Oeconomicum kanske Berchs mest bestående bidrag. En lägenhet i en byggnad, som fortfarande står kvar i centrala Uppsala, gjordes om till en utställningssal med en mängd bilder och ting som skulle illustrera vissa delar av hans lärobok. Denna lägenhet kom att användas för andra ändamål under de senaste tvåhundra åren och glömdes mer eller mindre bort, men kallas fortfarande för Oeconomicum. Beklagligt nog förstördes den i en brand sommaren 1990. Huset står fortfarande kvar, om än i ett eländigt skick.

Pehr Niclas Christernin

I enlighet med en tradition som på den tiden var vanlig, arbetade Berch energiskt med att försöka få sin son utnämnd som sin efterträdare. Han lyckades emellertid inte och efterträddes istället som professor av Pehr Niclas Christernin, en skarpsinnig teoretiker av ett mer modernt slag. Visserligen publicerade denne inte särskilt mycket – han gav faktiskt bara ut en enda bok (1761) – men den var av hög kvalitet och på en helt annan nivå jämfört med Berchs blandning av politiska uttalanden och jordbruksnostalgi. Det centrala temat i Christernins bok var monetär politik och två av höjdpunkterna är de ingående diskussionerna kring kvantitetsteori och om förändringar i växelkurser. Både när det gäller frågeställning och argumentation är denna studie nästan av modern kvalitet.

Efter enbart ett par år som professor i nationalekonomi tog Christernin över en professur i filosofi. Inom detta ämne verkar det dock som att han inte var särskilt framträdande. Uppsala gjorde därmed ett slags dubbelfel i och med att man både gick miste om en duktig nationalekonom samtidigt som man fick en dålig filosof.

Christernin hade ett excentriskt sinnelag, vilket ofta kom att spela honom spratt. Han var självupptagen, gnällig, högljudd och i allmänhet en drummel. Detta gjorde att han var odiplomatisk och hade svårt att samarbeta med andra. På grund av detta blev han ofta osams med sina kollegor och var inblandad i ett antal ”skandaler”.

Precis som är fallet med Berch, finns det i Uppsala en byggnad som förknippas med Christernin. Han bodde i Dekanhuset som ligger mellan Domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka. Det kanske kan ses som symtomatiskt att just denna byggnad var epicentrum för ännu en skandal: 1950-talets vittomskrivna ”Biskopsaffär”.

David Davidson

Efter Christernins ”avhopp” sjönk nationalekonomisk forskning i Uppsala ned i en lång period av mörker. Så vitt vi kan se fanns det ingen ekonom alls av någon som helst betydelse under de hundra år som följer. Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som ljuset återvände till institutionen. Den som tände detta ljus var den lysande David Davidson.

Davidson disputerade 1878 och blev utsedd till professor 1880. Hans forskning sträckte sig över ett flertal områden – primärt kapitalteori, värdeteori samt finansteori och monetär teori. Hans avhandling handlade om kapitalteori och han gjorde där ett betydande bidrag. Han förekom till stor grad den framstående Böhm-Bawerks hypotes, och i synnerhet dennes analys kring grunden för räntor.

Davidson fick aldrig något internationellt genombrott och det berodde antagligen på att han skrev på svenska. Om han hade skrivit sina texter på ett mer gångbart internationellt språk, hade han troligtvis uppnått en inte helt obetydlig plats i den ekonomiska idéhistorien. I vårt land uppskattades han mycket för både sin kapitalteori och för sin monetära teori, för att inte förglömma den monetära politiska norm som är uppkallad efter honom.

Under 1920-talet pågick en välkänd debatt mellan Wicksell och Davidson om målet med penningpolitik. Wicksell ansåg att målet skulle vara att behålla prisnivån konstant och att, i och med förändringar i produktivitet, låta lönerna variera i relation till produktivitet. Davidson, å andra sidan, framförde tanken på att, i och med förändringar i produktivitet, skulle löner förbli oförändrade samt att priser skulle variera i omvänd proportion till produktivitet. Denna ”Davidson-norm” rättfärdigades delvis av argument rörande konjunkturcykelpolitik med syftet att hindra framväxten av kumulativa processer av den sort som Wicksell hade studerat, och delvis utifrån rättviseargument att under tider av ökad produktivitet skulle personer med fast inkomst – exempelvis de som lever på pensioner eller bankräntor – också gynnas av denna ökade produktion.

I Carl Uhrs artikel i denna bok, vilken ger en sammanfattning av Davidsons bidrag, klargörs det inte till hur stor grad Davidsons norm faktiskt har påverkat svensk debatt och politik. Det är därför kanske inte helt fel att ta upp detta här.

I sin Penningpolitikens mål från 1924 argumenterar Erik Lindahl för att tillämpa Davidsons norm. Han baserar då till största delen sitt argument på rättviseaspekten. I början av 1930-talet diskuterar Gunnar Myrdal i sin tur frågan om monetär jämvikt och även han drar slutsatsen att Davidsons norm bör följas. Det går att finna samma argumentation i Statens arbetslöshetskommissions rapport från 1935, liksom i ett antal publikationer som i början av 1940-talet lade grunden för diskussionerna kring efterkrigstidens ekonomiska politik. Bland normens förespråkare finner vi Dag Hammarskjöld, som lade fram sina argument i en artikel 1944, liksom dåvarande finansminister Ernst Wigfors som höll på att skriva ihop arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Trots det stora stöd som uttryckts för Davidsons norm ända fram till slutet av andra världskriget gick luften ur den strax efter krigsslutet. Teorin stämde inte överens med den nya verkligheten – kraven på nominella lönehöjningar växte sig alltför starka.

Davidson var ovanligt kort, vilket skapade ett antal mer eller mindre roliga anekdoter. Bland annat sades det att han ibland led av sömnlöshet och att han då brukade gå och ta en promenad under sängen. Sanningen bakom detta påstående kunde dock inte bekräftas till fullo. Det faktum att hans fru var ovanligt lång ledde också till ytterligare illvilliga skämt.

Fritz Brock

Efter att han hade gått i pension ägnade sig Davidson mestadels åt att redigera Ekonomisk Tidskrift, vilken han grundade. Att Davidson gick i pension ledde dock till att mörkret än en gång lade sig över Uppsalas ekonomiska himlavalv. Hans efterträdare, Fritz Brock, som hade professuren i nationalekonomi och skatterätt 1921-42 hade inte på långa vägar Davidsons kvalifikationer. Efter hans tillträde publicerade han inga akademiska arbeten och han hade inga studenter, förutom de som studerade för sin jur. kand. Under hans 21 år som professor disputerade inte en enda doktorand i Uppsala och detta var under den svenska nationalekonomins guldålder. Runt om i landet växte en nästan onaturligt framstående generation av nationalekonomer fram, ledda av Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal, Erik Lindahl, Dag Hammarskjöld, Erik Lundberg, Ingvar Svennilsson, Alf Johansson och bröderna Åkerman. Men på Uppsalafronten intet nytt. Man undrar om det finns en endaste fortfarande yrkesverksam nationalekonom idag som någonsin läst, eller ens hört talas om, något som skrivits av Brock.

Men om nu inte Brock blev berömd för sina akademiska meriter, var han emellertid mer ökänd i egenskap av ett ”original”. Hans studenter såg på examensresultaten som renodlade stokastiska variabler och det fanns de som blev underkända sex eller sju gånger. De visste att deras enda chans var att ta spjärn och försöka och försöka igen – de skulle vinna lotteriet nästa gång. Under examinationsdagarna var det vanligtvis en kö av studenter utanför professorns kontor och det hände, inte helt sällan, att de som fått på pälsen gick ut och ställde sig i slutet av kön för att omedelbart försöka ännu en gång. Ibland föll detta trick väl ut.

Brock var en enstöring och han hade inte särskilt höga tankar om det motsatta könet. Kvinnliga studenter hade extremt små möjligheter att någonsin få godkänt på en examination, och han förkunnade en gång inför ett tämligen stort sällskap att ”jag har bara känt två kvinnor i hela mitt liv. Den ena är min hushållerska och den andra är universitetets rektor [manlig – författarens anmärkning].” Trots detta gifte sig Brock faktiskt till slut och, tämligen logiskt, var bruden hans hushållerska. Det ryktas att han ingick äktenskap enbart på grund av illvilja och med det enda syftet att minska Sveriges bruttonationalprodukt. Det kanske inte är en slump att Brocks porträtt på institutionen har blivit försett med ett par horn.

Erik Lindahl

När Brock gick i pension 1942 efterträddes han av Erik Lindahl, och en ny era inleddes för nationalekonomin i Uppsala. Redan innan han flyttade till Uppsala, hade Lindahl blivit välkänd internationellt. I vårt eget land var han inte enbart känd i egenskap av forskare, utan även i egenskap av inflytelserik rådgivare åt regeringen och Riksbanken. Det var självfallet mycket positivt för både universitetet och för dess studenter att man hade lyckats anställa en professor av ett sådant mått.

Lindahls internationella rykte baserades främst på tre bedrifter. Den första var hans analys av tillämpningen av principen om ränta vid beskattning och ”Lindahl-lösningen” som följde på detta. Sedan var det hans magnum opus Studies in the Theory of Money and Capital, vilket var en generell jämviktsanalys av monetär teori, penningpolitik och kapitalteori. Denna bok har blivit en av klassikerna inom nationalekonomisk vetenskap. Slutligen var det hans djupgående analys av de koncept och metoder som användes av den så kallade ”Stockholmsskolan”. Han var själv en framstående medlem av denna skola, tillsammans med Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal och Erik Lundberg.

Svensk Uppslagsbok skriver att han inte enbart skrev Studies in the Theory of Money and Capital, utan även Studies in the Theory of Capital and Money. Detta måste emellertid ses som en viss överdrift.

Erik Lindahl visade intresse för sina studenter och var en god handledare för sina doktorander. Han var mycket populär. Som föreläsare var han dock inte särskilt skicklig. Han tenderade att fastna i olika sidospår, och om han gick fram till svarta tavlan för att skriva formler kunde han bli alldeles förvirrad. Hans blygsamma talanger som föreläsare ledde till att många utländska gäster kom att ställa frågan: ”Vem skrev egentligen Lindahls böcker?” Denna fråga var än mer relevant eftersom hans texter kännetecknades av ett stort mått klarhet och skärpa – ett resultat av det enorma arbete han lade ned på själva skrivandet av sina texter. Varje mening var en kamp.

Lindahl var välkänd för sin vighet när det gällde att trampa i klaveret. Ett exempel på detta är hans tal vid den disputationsmiddag han arrangerade för Bent Hansen. Lindahl började med att godlynt nämna att familjen Hansen hade kommit en halvtimme försent, vilket fick Bents nervöst lagda fru att tappa fattningen. Han fortsatte sedan med att klanka ned på examinatorerna, men glömde bort att nämna den första examinatorn (Haavelmo) och fortsatte därmed direkt med den andra och den tredje med följande ord: ”Jag har inget att anmärka på vad gäller den andra examinatorn (Kurt Eklöf), eftersom han är så kompetent, men jag måste säga att par ord om den tredje examinatorn.”

Lindahl hade ett starkt socialt samvete. Han ville försvara de som befann sig på botten av samhället, vilket innebar att han alltid hade ett intresse kring inkomstfördelning och hur denna utvecklades. Han fick ett inte helt obetydligt inflytande över formuleringen av ekonomisk politik genom sina skrifter och inte minst genom sina nära kontakter med Riksbanken och med dåvarande finansminister Ernst Wigfors. I egenskap av en enmanskommission om införandet av en engångsskatt gick han emot departementet och argumenterade mot en sådan skatt.

Som nämnts ovan stödde Lindahl Davidsons norm och fruktade framväxten av Wicksells kumulativa process. Detta intresse för utvecklingen av prisnivåer gjorde att han ängsligt följde skiftningarna i det konsumentprisindex han hade utvecklat åt Riksbanken, och han berättade ofta hur rädd han hade blivit då prisnivåerna steg mer än 0,2 % under en månad i slutet på 1930-talet. Precis som många av sina samtida kollegor trodde han att prisökningar över tre procent per år i långa loppet skulle leda till världens undergång. Tid är en bra lärare.

Tord Palander

När Lindahl hade ”suttit på sin tron” i sex år fick han sällskap vid institutionen av Tord Palander, som hade blivit professor i nationalekonomi vid Historisk-filosofiska fakulteten 1948. Hans ankomst var helt klart ett tillskott för institutionen. Visst, Palander var måhända inte lika välkänd som Lindahl – varken inom eller utanför Sveriges gränser – men han var en erkänt duktig forskare, och då inte minst inom den underrepresenterade matematiska skolan. Faktum är att han hade sitt ursprung inom naturvetenskaperna: han var ursprungligen civilingenjör.

Det är allmänt vedertaget att Palander var en skarpsinnig nationalekonom med en fantastisk förmåga när det gällde att kritisera andras arbete. Hans främsta verk var hans doktorsavhandling, vilken behandlade teorin om lokalisering. Detta verk gjorde honom välkänd internationellt. Hans andra arbeten innefattar en bok om möjligheterna att införa reallån i den svenska kreditmarknaden. Detta verk har blivit en av hörnstenarna i den debatt som fortfarande pågår om vilken roll reallån spelar när det gäller bostadsfinansiering i Sverige.

Dessvärre drabbades även Palander av sin talang för att ge kritik. Hans självkritik kom att kraftigt begränsa hans vetenskapliga produktion, och gjorde att den inte kom att leva upp till det som utlovades av hans skarpsinne.

Till skillnad från Lindahl var Palander en lysande föreläsare. Han lyckades alltid förmedla det som var viktigt på ett klart och koncist sätt till sina åhörare. Å andra sidan hade han tyvärr en viss benägenhet att ta sig an problem, som redan från början var komplicerade, för att sedan avsiktligt vända ut och in på dem tills de blev extremt invecklade. Sådana svårigheter verkar tydligen ha roat honom.

Privat var Palander trevlig, underhållande och något av en lokal celebritet. Han arrangerade ofta fester i institutionens bibliotek, där han själv självfallet stod i fokus. Han hade ibland även middagar i sitt hem, och det var inte ovanligt att dessa var tämligen livade tillställningar. Det var inte alla gäster som mindes exakt vad som hänt kvällen innan. Det bör kanske även nämnas att han arrangerade ”studieresor” till både Polen och Holland.

Med tanke på Palanders i allmänhet vänliga person är det för många lite av ett mysterium hur det kom sig att han råkade bli osams med så många. Det dröjde inte särskilt länge förrän han hamnade i en bitter fejd med Lindahl, trots att det hade varit Lindahl som rekommenderat honom för professuren och trots att de båda hade svurit varandra ”evig vänskap” vid installationsmiddagen. Han kom även att bli osams med Torgny Segerstedt, Bent Hansen, Assar Lindbeck, Karl-Gustav Landgren och många fler, inklusive författaren av denna krönika. Den konflikt som var mest svår att hantera var självfallet den med Lindahl. All sorts korrespondens mellan Palander och Lindahl var tvungen att gå genom en tredje part, och denna person var därmed tvungen att ta på sig rollen som någon sorts biträdande diplomat.
________________
Källa: R. Bentzel m.fl., Economics at Uppsala University - the Department and Its Professors Since 1741. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Oeconomica Upsaliensia 23 (Uppsala, 1993).
 

Kontakt

Adress:
Nationalekonomiska institutionen
Uppsala universitet
Box 513
SE-751 20 Uppsala

Besöksadress:
Ekonomikum
Kyrkogårdsgatan 10 B, 4 vån.

Kontakt:
E-mail: info@nek.uu.se
Telefon: 018 - 471 00 00 (tel.växel)
Telefax: 018 - 471 14 78